Damlandslaget 2013

Det finns ingen tid att gråta över dem som inte var här.

Till slut har jag bestämt mig att skriva min syn på vår resa. Kanske inte bara det, kanske också en liten hyllning till alla tjejer som var med på denna resa.
Denna resa var annorlunda än tidigare resor men också mer intressant för mig. Hur skulle det gå? 7 nya spelare i laget är en ganska stor utmaning för tränare och hela staben.
Av flera anledningar kunde vi inte spela med det lag vi har tänkt oss från början och det ansvaret, tyvärr, måste förbundet ta på sina axlar. Som ledningsgrupp i landslaget hade vi inte tid att gråta över de som inte var här. Vi hade ett uppdrag att från 13 olika individer bygga en lag.
Jag vill påstå att detta gäng tjejer var absolut ett av dem bästa vi har haft i Svenska Landslaget. Enlig flera utländska åsikter har vårt unga Svenska lag mycket bra struktur men saknar power. Och det är kanske det, man ska ta ut till klubbarna.
För dem flesta av tjejerna var det ett första ”rendezvous” med internationell volleyboll på hög nivå. Där spela man snabbt, där servar man 80 km i timme, där man är stor, stark och äter upp den svenska snällheten till frukosten.
Jag blev mycket glad när jag hörde att flera av tjejer tyckte att det kanske är tid att ändra tänkandet i den svenska volleybollen. Många av dem hade inte den blekaste aning om hur man läser en gameplan, har aldrig korrigerat sina matcher individuellt med Data Video. Aldrig tränat så intensivt och effektivt som under denna resa.
Måste säga att våra tjejer mognade på kort tid, inte bara som spelare men också som individer. De fick lära sig att ta ansvar för sig själv och andra.
Katta har tappat under denna resa bara ett par skor och nästan medicin väskan men det tycket hon själv att det var absolut det minsta hon har gjort på jätte länge och att hon vuxit i sin ansvarsroll.
För Madde och Nellie var den resan mycket lärorik, känslomässigt, många tårar men också dos av envishet som jag tycker är bara positiv. Madde var stor profil också i Israel där en lokal fotograf vill plåta henne till varje pris, sprang runt hallen och bad om tillåtelse. Brrrrrrrrr. Hur mycket Ni två tar åt er av resan det beror bara på Er själva. Men framtiden står definitiv med öppen dörr för ER.
Freja var min joker kort i laget. Man lärt sig att hon inte är lilla Freja som hon ser ut och kunde lita på Freja när det gäller. Tjejen som utvecklas hela tiden med stor potential när hon tänker och hon fatta.
Linn är arbetsnarkoman på sin position . Hoppa till allt som rör sig i närheten av nät och henne. Tystlåten myra som dansar som galning.
Carro (som alla undrade: Varför hon är med?) visade sig vara det avgörande kortet i flera matcher. A-hahaha upplevelse för de flesta. (”annanas”). Tjejen som är nyfiken på allt som finns runt omkring henne och inte bara det.
Kajsa var generalen i baklinjen som föddes på nytt som volleybollspelare och som libero. Först nu fattade hon hur man spela på den positionen på en högre nivå. Tjej med skin på näsan och så ödmjuk i sitt umgänge med alla andra. Hoppas Kajsa, att mina ord hjälpte dig i omklädningsrummet.
Andrea, Aida, Åsa Tina vara äldsta landslagspelarna. Ni har ansvarat för hela truppen, man kunde lita på Er. Det kändes trygg att ha med Er. Extra krydda var mina små stunder med Tina i bussen eller stor nyfikenhet vad Åsas kassar innehöll efter shopping – hmmmm.
Sara som försökte spela på allt, modig, smart utan några bromsar alls. Hjälpsamt och samtidigt en liten gangster med solglasögon (balkongen på Bielsko hotellet)
Till sist och inte minst Anna-panna. En tjej som imponerat på mig mycket på sistone. Har utvecklats sig enorm under resan gång men som inte tror till 100% på sina handlingar på plan och då stör det hennes spel. Stundvis spelar hon på hög internationell nivå som varvas med typisk svensk nivå. Hon behöver kontinuerligt spel mot de bästa lagen för att utveckla sitt spel.

Många personer undrar: ”Varför reser vi med landslaget och spelar internationellt när inte alla de bästa svenska spelare är med? Det kostar mycket och ni vinner aldrig.” Fick också höra att: ”Om ni inte har det bästa laget då kanske ni ska spela mot Albanien.” (för kännedom Albanien ligger på 69 plats i rankingen, lilla Sverige 108).
Genom att vi får åka till Universiaden, EM, VM- kval har vi unika tillfälle att spela mot de största volleybollnationerna i världen. Tjejerna för inspiration med sig hem om hur man spelar volleyboll på högsta nivå och kan sedan berätta i klubbarna vad krävs för att spela bättre volleyboll.
Det tillhör inte det vanliga att de stora, medelstora nationerna står i kö för att bjuda oss till internationellt spel. Tack vare vår landslagsstabs ledare kan vi matcha mot polska lag från div1 till landslaget eller spela mot Danmark. Ingen vill spela mot sämre lag, alla vill spela mot bättre och det behövs kontakter och tid för att kunna fixa detta.

Jag har aldrig hört talas om att ett landslaget byter 7-8 spelare varje år och kunna utveckla sig i den takten som övriga landslag gör i Europa.
• Är det slut på spelare i Sverige?
• Varför slutar våra svenska spelare så tidig?
Var ligger felet? Vi i Sverige är inte annorlunda än i andra länder. Vad behöver vi ledare som styr gruppen åstadkomma för att det ska fungera?
• Varför ska vi på landslagssamlingarna lära spelarna grundpositionerna, spelförståelse, läsa gameplaner från data volley och data video och mycket annat? Vad gör tränarna i klubbarna i Sverige? Är det bara vinst i den lilla Sverige som räknas, att vinna över KVK eller Lindesberg?
Självklart är det viktig men …
Vi måste tänka i andra dimensioner, inte bara vår lilla liga. Jag tror att dem flest är vinstsugna. När kommer vår tid? Vi måste samla krafter för att lyfta oss över gränser. Spelare, ledare och hela förbundet. Använda oss av moderna metoder både i träningsformer som i förvaltning av stor organisation som idrottsförbundet med externa företag som är kunniga att lyfta fram det som är bäst.
Utveckling av våra svenska spelare gå för långsamt. Fel system-tror jag inte. Jag vet, att tränarna på Volleybollgymnasiet gör ett fantastiskt jobb. Men det duger inte. För att vi ska börja konkurrera måste man träna mycket mer än 3 timmar 4-5 gånger i veckan. De flesta lag i Europa tränar 6-7 timmar per dag. Landslagssamlingar internationellt varar mellan 2-2,5 månader varje år.
Sista gången jag hade tårar i ögon var det 1975 då vann jag junior EM, och för första gången har vi slagit rysskorna. 1989 vann Sverige också över ryssar och knep EM-silver.
Jag skulle önska mig att Ni skulle kunna uppleva den känslan av volleyboll lyckan och det önskar jag Er av mitt hjärta.
När kommer vår tur?

Nu är vi alla hemma på svenskmark igen och vill passa på att tacka alla er som följt oss på bloggen och som hejat på oss genom livescore eller på plats! Tack!=) 

Inför hösten tar vi alla med oss intryck från sommarens resa och jag tror vi alla hittat fler än en sak att jobba på för att förbättra vårt eget spel. 

 

Trevlig höst på er alla!

Idag spelade vi match mot Israel, dock vann vi inte men vi gjorde en otrolig insats! Sara med sina dunderspikes , Andrea med sjuk försvar och Anna med otroligt bra passningar. vi spelade som ett lag idag och det kändes ritkigt skönt.På läktaren hade vi starkt stöd av representanter från Svenska ambassaden här i Tel Aviv, det var båda flaggor och hejarramsor! 

 

Nedan kommer en bild på solnedgången , precis utanför hotellet. vi tog en kvällstur för att få lite frisk luft, då fick vi även se solnedgången som går ner 18.30. Härligt! 

Nu har vi alla trötta ben så nu är det dags att lägga sig och sova, 07.45 är det frukost imorgon och det är bara att tagga om till Spanien matchen som börjar kl 16.00! 

 

Godnatt / Madde o Anna

, 

Tjoo baalloo!

Nellie-fjunisen här, har haft mormor-Åsa på mig hela dagen om att göra ett inlägg här på bloggen så fick väl sätta fart då…

Som före detta skrivare så har vi anlänt till Israel och det som var spännande var att vi inte visste alls vad vi skulle få möta. Jag hade höga förväntningar att se kvinnor i burka och kameler, Aida hade bilden av söder bombade hus och Freja trodde att vi skulle till en modern stad mitt i en öken och det är ungefär vad vi har fått se hittills.

 

Idag hade vi frulle klockan sju, helt otroligt tidigt, sen träning 9 till halv 11 men eftersom det tar ca 45 minuter till hallen där vi även ska spela EM-kvalet åkte vi redan kvart i åtta. En skön powernap dit och tillbaka på bussen yesyes.

Vi kom tillbaka till hotellet vid halv tolv, en snabb dusch för oss och sen lunch vid tolv.

Efter lunchen och mötet fick vi ledig tid efter två. Och snabbt sprang vi upp till taket på hotellet för att bara njuta vid poolen en hel halvtimme (max en halvtimme i solen, klara och strikta order.)

 

För att se mer runt om hotellet gick vi ner till stranden som ett helt gäng nyfikna turister med kameror och blev möta av leenden och vinkande människor, vi är värsta famous people här ju!

Stranden var helt otroligt fin och perfekt väder med 30 grader och skinande sol. Funderingarna om att försöka övertala Tina om tre extra dagars semester här i Tel Aviv var många! Men får väl ta det när man blir äldre, eller vad säger du Åsa?

Nu har jag gjort mitt första inlägg här på bloggen, och jag måste bara kommentera om det där med två-bollen där det nu står 10-1. Det var verkligen lika på dagens träning så möt oss igen så åker ni på en omgång, vänta bara….

 

/ #1

 

 

Vår resa från Polen mot Israel böjade redan klockan 3 imorse. Det var ett genomgående trött gäng (förrutom Aida och Freja som var våra frivilliga väckarklockor på morognkvisten) som tog sig till Krakows flygplats. Vi har alla varit nöjda med Polen och dess utbut både kulturelt och volleybollmässigt och jag tror vi alla kommer sakna hotellets städerska som nöp oss hjärtligt i kinderna när vi inte förstod vad hon sa eller hallonsylten som serverades till pannkakorna. Vi tackar personalen på hotel Widok och staden Bielsko Biala för många fina och svettiga veckor! Nu är det dock dags för nästa etapp i vår resa. Israel står på schemat. Efter Krakow hann vi med en snabb mellanlandning i Munchen innan vi bordade planet mot Israel och Tel Aviv och nu är vi här! Det har varit en lång resdag och dom flesta sover nog redan. Jag ska lägga mig jag med först måste jag upplysa er om vår inlededande match mot hemmanationen Israel på torsdag klockan 18.30. Tagga match!
/S

Ikea, Volvo och ABBA  i all ära, men nu upplyser jag alla att även svensk volleyball har exporterat en ”vara”; Swedish two-ball. Ni som inte vet hur reglerna fungerar så tänk er två fulla lag, en boll på var sida, som servas på samma gång och det lag som dödar båda bollarna på den andra sidan; vinner. Man får göra allt förutom att hoppas och slå. Denna sport har spridits sig till många länder och flera landslag stannar kvar efter sina träningar för att spana in denna märkliga volleyboll.

I landslaget är det en gammal tradition att spela unga mot gamla och det är mycket prestige. Det är mycket viktigt att visa att rutin och bollkontroll är viktigare än en ung, spänstlig kropp;) Just nu är ställningen 1-9 till oss!!! Alltså utklassning! Efter varje boll som vi vinner, går vi ihop och skriker ”Kärring”. Kärringlaget är födda 87 och neråt. Eller rättare sagt fyra 87or, en 83 och så jag……..gammelmormor!!

Jag känner mig inte så gammal men när jag räknar och märker att de flesta i laget inte ens var födda när jag började spela volleyboll, eller när Aida säger ”Åsa och jag, de mest rutinerade” och hon är 11 år yngre än mig, då börjar jag leta runt efter någon volleyboll spelare i min ålder. Lyckligtvis så hittade jag t.o.m en som var äldre i det spanska laget, vilket dessutom har fem spelare som är 30+.

I Slovakien fick vi storstryk mot Spanien och jag ser den matchen lite som vår tvåboll. Rutinen och mängdträningen vann. Jag är helt säker på att det svenska landslaget har en ljus framtid ifall alla dessa, i mina ögon, stora talanger, fortsätter att spela volleyboll länge. Det är inte förrän kvinnor kommer upp i 30 års ålder som vi spelar som bäst.

Förhoppningsvis har vi fått mer kött på benen efter första omgången i Slovakien och all träning i Polen/Sverige att vi redan nu kan spela ännu bättre i Israel. Sen hoppas jag att om 5-8 år så kan jag sitta med min rullator och kolla på damlandslaget i volleyboll när de vinner stora framgångar!!!  

/ Gammelmormor nr 8

Kärringalaget visar musklerna........9-1 säger vi bara;)

 

Det tog oss alltså tre år att ta oss från botten (en grotta i Slovenien som låg 115m under jorden) till toppen (en bergstopp i Polen som låg 1200m över havet), men nu har vi iallafall varit där!!

 

 

Besöket i den Slovenska grottan sommaren 2009!

 

 

Besöket på den polska bergstoppen September 2012!

 

Vi har haft en TOPPENdag med vila, bergsbesök och en god pizza som avslutning! Nu är vi hemma i Bielsko Biala och kvällen tillbringar vi i tvättstugan, på massagebänken eller framför datorn. Alla njuter av dagens ledighet för imorgon börjar uppladdningen inför Israel och vi är alla laddade att komma igång och börja jakten på revenge!!

 

// Aida och Andréa - som är de enda spelare som varit med både på botten och på toppen :D

Då min dator inte velat koppla upp till hotelletsinternet har dom senaste dagarnas bloggupplägg legat på is. Mycket har dock hänt. Bland annat har Katta, Linn och Nellie haft sitt "rookietal" i form av en tolkning av "evolution of dance". Uppträdandet var mycket populärt då det bjöds på godsaker. Dessutom fyller vår läkare Uffe 60 år imorgon. Vi skickar grattishälsningar från Slovakien och hoppas han får en trevlig dag med mycket presenter och tårta!

Vi har även spelat två EM-kval matcher mot Slovakien och Spanien. Det blev förlust i båda matcherna med 3-0 och nu är det endast Israel kvar att spela mot. Detta sker imorgon klockan 16, men innan dess får vi lite egentid på vårt 4-stjärniga hotell! Nu ska här laddas för en väl spelad sista match!

 

Vi hörs!

/S, M, och Frrrr

Allt började med en fantastiskt bra ledig eftermiddag som innehöll både fika, shopping och ett besök hos frisören. Den avslutades i gamla stan där vi avnjöt en fantastisk middag med melon till förrätt och lax till huvudrätt. Laxen var väldigt uppskattad då vi inte fått fisk någon dag här i Polen då Tina J är "allergisk" mot detta ;)

 

Vår tränare som har stenkoll på läget och som vi litar blint på tyckte att vi skulle ta en annan väg hem så hon beskrev den nya, korta vägen hem för oss och vinkade av oss innan hon började gå hemåt. Efter att ha avslutat vår fantastiska middag så började vi gå hemåt. Det skulle vara så lätt, bara att gå rakt upp förbi två kyrkliknande byggnader, sen svänga vänster och vi skulle vara hemma. MEN.....

.... vi gick rakt upp för backarna förbi både en och två kyrkliknande byggnader (det är vid räknandet av kyrkliknande byggnader vi tror att det kan ha blivit fel) till vi kommer till en jättestor rondell. Linn tyckte det var märkligt att Tina inte berättat att vi skulle gå förbi den men naiva som vi är så svängde vi vänster i rondellen och fortsatte gå. När vi mötte en polis trodde vi att vi var nära hotellet då vi bor grannar med en polisstation och tänkte att han var på väg hem från jobbet. Men oj så fel vi hade! Vi gick och vi gick och vi gick till vi kände at vi behövde fråga någon om vägen. Då uppenbarade sig sjukhuset och finns det något bättre ställe än just sjukhuset när man är i en nödsituation!? Vi stegade över gräsmattan och frågade en ambulansförare om han pratade engelska. Han svarade ja och började prata tyska vilket vi ändå tyckte var helt okej eftersom polackerna inte pratar engelska. På vår skoltyska förstod vi att vi skulle korsa den stora vägen och sedan ta tredje vägen åt vänster så skulle vi vara hemma. Vi vinkade av vår ambulansförare, nöjda över en vägbeskrivning men missnöjda över att han inte erbjöd oss skjuts, och började vår vandring.... 

 

... efter att godtyckligt ha räknat antalet vägar så bestämde vi oss för att nu var vi framme vid just den tredje vägen och svängde. All cred åt Linn som valde bort gränder och bara räknade vägarna så att vi hamnade rätt - och skillnaden mellan en gränd och en väg är hårfin i Polen skall ni veta!! Plötsligt började vi känna igen oss och hoppet kom tillbaka när vi såg Biedronka (vår lokala supermarket) - vi skulle komma hem till slut!!

Den tio minuter korta vägen tog oss altså runt 45 minuter att gå och vi fick se delar av Bielsko som vi inte visste fanns. Om man kan skicka in dagens ros så hade vi skickat den till vår tysktalande ambulansförare som var vår hjäte i just den stunden. 

 

Polen slutar aldrig att överraska utan varje resa bjuder på minst ett äventyr - vi har nu varit med om vårat!

 

 

Over and out!
// Linn & Andréa

Carro har haft sitt rookietal men eftersom vi vart på resande fot har uppdateringen om detta dröjt. Nu får ni lite bilder i allafall. Carro bjöd på teamworklekar som uppskattades av alla i laget! Bland annat fick vi äta Oblat på tid och bygga torn av vindruvor. Vinnarna ser ni på bild 2! 

 

Här kommer lite mer bilder att njuta av! Den första bilden är från gårdagens rookietal med Kaisa, Sara och Freja. Vi såg ut som Blues Brothers men immiterade Queen's låt "Don't stop me now" som vi tyckte passade bra inför EM-kvalet! 

Här följer bilder från danspasset imorse lett av Susanna. Vår kordination ställdes på prov då vi fick shaka loss till såväl housemusik som hiphop. Det var lika svettigt som roligt. Efter det var det blev det volleybollkardio samt gym. Detta gjorde oss starka nog att orka med mer shopping då vi idag njuter av en halvdags ledighet! Dock tror jag dom flesta ser fram emot lite bubbelpool samt relax till kvällen.

Hejsvej!

/Aida och Sara

 

 

 

Här kommer lite bilder från dansen igår! Man ser verkligen på bilderna att alla hade roligt, såväl Svenskarna som Polackerna, och framförallt brudparet!=)

 

Förrutom den spelade 1-2 matchen som vi, trots förlust, kände oss ganska nöjda med, har vi idag även hälsat vår nya sjukgymnast/massör Susanna Piculell välkommen! Förrutom skolvolleybollen har hon ingen erfarenhet utav sporten och lärde sig mycket under dagen. Imorgon välkomnas dock vi in i hennes värld då hon leder oss i ett danspass. Ska bli intressant att se hur smidiga vi egentligen är. Dans blev det dessutom efter middagen då Freja, Sara och Kaisa höll sitt "rookietal". Med välsynkade gester tolkades Queens dänga "Don't stop me now". Har ni tur kanske videon dyker upp på bloggen, så håll utkik! 

 

Nu är det dags att sova, 

godnatt världen!

 

Att polacker är bra på många saker stod klart efter siutet av denna dag. Dels har deras klipska passare hittat luckor i vårt spel vi inte visste fanns och tagit många petpoäng. Detta tillsammans med många egna misstag, bland annat serven, bidrog till förluster i dom första två turneringsmatcherna. Framåt halv 6, då vi spelade vår sista match, hade vi dock lärt oss av våra misstag. Nu satt servarna där dom skulle och peten grävdes upp av ett alert försvar.

Nu är endast en match kvar i turneringen som kommer spelas mot hemmalaget. Håll tummarna för oss klockan 13!

Efter turneringen bar det i sedvanlig ordning av mot hotellet som ikväll anordnar ett bröllop. Med en stor bukett blommor och stämsång tågade vi in och drog av "ja mo han leva" framför brudparet och deras drygt 50 gäster. Detta var väldigt uppskattat och vi fick tillbaka den polska versionen av samma låt. Efteråt trodde vi att det bara var att tåga ut igen. Men icke. Polackerna ville annat. "Dance, dance!" Skrev DJ'n och ett tjugotal polacker rusade fram och började rycka i oss. Vi fick oss alla en svängom med olika duktiga dansare!

Nu är det dags för dusch nummer två efter den svettiga dansen och sedan blir det sängen och uppladdning inför matchen imorgon!

Sov gott Sverige!
/Sara, Freja och KajsaBajsa
Ps. Bilder på spektaklet kommer inom kort!