Vilse i Bielsko-Biala
Allt började med en fantastiskt bra ledig eftermiddag som innehöll både fika, shopping och ett besök hos frisören. Den avslutades i gamla stan där vi avnjöt en fantastisk middag med melon till förrätt och lax till huvudrätt. Laxen var väldigt uppskattad då vi inte fått fisk någon dag här i Polen då Tina J är "allergisk" mot detta ;)
Vår tränare som har stenkoll på läget och som vi litar blint på tyckte att vi skulle ta en annan väg hem så hon beskrev den nya, korta vägen hem för oss och vinkade av oss innan hon började gå hemåt. Efter att ha avslutat vår fantastiska middag så började vi gå hemåt. Det skulle vara så lätt, bara att gå rakt upp förbi två kyrkliknande byggnader, sen svänga vänster och vi skulle vara hemma. MEN.....
.... vi gick rakt upp för backarna förbi både en och två kyrkliknande byggnader (det är vid räknandet av kyrkliknande byggnader vi tror att det kan ha blivit fel) till vi kommer till en jättestor rondell. Linn tyckte det var märkligt att Tina inte berättat att vi skulle gå förbi den men naiva som vi är så svängde vi vänster i rondellen och fortsatte gå. När vi mötte en polis trodde vi att vi var nära hotellet då vi bor grannar med en polisstation och tänkte att han var på väg hem från jobbet. Men oj så fel vi hade! Vi gick och vi gick och vi gick till vi kände at vi behövde fråga någon om vägen. Då uppenbarade sig sjukhuset och finns det något bättre ställe än just sjukhuset när man är i en nödsituation!? Vi stegade över gräsmattan och frågade en ambulansförare om han pratade engelska. Han svarade ja och började prata tyska vilket vi ändå tyckte var helt okej eftersom polackerna inte pratar engelska. På vår skoltyska förstod vi att vi skulle korsa den stora vägen och sedan ta tredje vägen åt vänster så skulle vi vara hemma. Vi vinkade av vår ambulansförare, nöjda över en vägbeskrivning men missnöjda över att han inte erbjöd oss skjuts, och började vår vandring....
.... vi gick rakt upp för backarna förbi både en och två kyrkliknande byggnader (det är vid räknandet av kyrkliknande byggnader vi tror att det kan ha blivit fel) till vi kommer till en jättestor rondell. Linn tyckte det var märkligt att Tina inte berättat att vi skulle gå förbi den men naiva som vi är så svängde vi vänster i rondellen och fortsatte gå. När vi mötte en polis trodde vi att vi var nära hotellet då vi bor grannar med en polisstation och tänkte att han var på väg hem från jobbet. Men oj så fel vi hade! Vi gick och vi gick och vi gick till vi kände at vi behövde fråga någon om vägen. Då uppenbarade sig sjukhuset och finns det något bättre ställe än just sjukhuset när man är i en nödsituation!? Vi stegade över gräsmattan och frågade en ambulansförare om han pratade engelska. Han svarade ja och började prata tyska vilket vi ändå tyckte var helt okej eftersom polackerna inte pratar engelska. På vår skoltyska förstod vi att vi skulle korsa den stora vägen och sedan ta tredje vägen åt vänster så skulle vi vara hemma. Vi vinkade av vår ambulansförare, nöjda över en vägbeskrivning men missnöjda över att han inte erbjöd oss skjuts, och började vår vandring....
... efter att godtyckligt ha räknat antalet vägar så bestämde vi oss för att nu var vi framme vid just den tredje vägen och svängde. All cred åt Linn som valde bort gränder och bara räknade vägarna så att vi hamnade rätt - och skillnaden mellan en gränd och en väg är hårfin i Polen skall ni veta!! Plötsligt började vi känna igen oss och hoppet kom tillbaka när vi såg Biedronka (vår lokala supermarket) - vi skulle komma hem till slut!!
Den tio minuter korta vägen tog oss altså runt 45 minuter att gå och vi fick se delar av Bielsko som vi inte visste fanns. Om man kan skicka in dagens ros så hade vi skickat den till vår tysktalande ambulansförare som var vår hjäte i just den stunden.
Polen slutar aldrig att överraska utan varje resa bjuder på minst ett äventyr - vi har nu varit med om vårat!
Over and out!
// Linn & Andréa
// Linn & Andréa