Det finns ingen tid att gråta över dem som inte var här.
Det finns ingen tid att gråta över dem som inte var här.
Till slut har jag bestämt mig att skriva min syn på vår resa. Kanske inte bara det, kanske också en liten hyllning till alla tjejer som var med på denna resa.
Denna resa var annorlunda än tidigare resor men också mer intressant för mig. Hur skulle det gå? 7 nya spelare i laget är en ganska stor utmaning för tränare och hela staben.
Av flera anledningar kunde vi inte spela med det lag vi har tänkt oss från början och det ansvaret, tyvärr, måste förbundet ta på sina axlar. Som ledningsgrupp i landslaget hade vi inte tid att gråta över de som inte var här. Vi hade ett uppdrag att från 13 olika individer bygga en lag.
Jag vill påstå att detta gäng tjejer var absolut ett av dem bästa vi har haft i Svenska Landslaget. Enlig flera utländska åsikter har vårt unga Svenska lag mycket bra struktur men saknar power. Och det är kanske det, man ska ta ut till klubbarna.
För dem flesta av tjejerna var det ett första ”rendezvous” med internationell volleyboll på hög nivå. Där spela man snabbt, där servar man 80 km i timme, där man är stor, stark och äter upp den svenska snällheten till frukosten.
Jag blev mycket glad när jag hörde att flera av tjejer tyckte att det kanske är tid att ändra tänkandet i den svenska volleybollen. Många av dem hade inte den blekaste aning om hur man läser en gameplan, har aldrig korrigerat sina matcher individuellt med Data Video. Aldrig tränat så intensivt och effektivt som under denna resa.
Måste säga att våra tjejer mognade på kort tid, inte bara som spelare men också som individer. De fick lära sig att ta ansvar för sig själv och andra.
Katta har tappat under denna resa bara ett par skor och nästan medicin väskan men det tycket hon själv att det var absolut det minsta hon har gjort på jätte länge och att hon vuxit i sin ansvarsroll.
För Madde och Nellie var den resan mycket lärorik, känslomässigt, många tårar men också dos av envishet som jag tycker är bara positiv. Madde var stor profil också i Israel där en lokal fotograf vill plåta henne till varje pris, sprang runt hallen och bad om tillåtelse. Brrrrrrrrr. Hur mycket Ni två tar åt er av resan det beror bara på Er själva. Men framtiden står definitiv med öppen dörr för ER.
Freja var min joker kort i laget. Man lärt sig att hon inte är lilla Freja som hon ser ut och kunde lita på Freja när det gäller. Tjejen som utvecklas hela tiden med stor potential när hon tänker och hon fatta.
Linn är arbetsnarkoman på sin position . Hoppa till allt som rör sig i närheten av nät och henne. Tystlåten myra som dansar som galning.
Carro (som alla undrade: Varför hon är med?) visade sig vara det avgörande kortet i flera matcher. A-hahaha upplevelse för de flesta. (”annanas”). Tjejen som är nyfiken på allt som finns runt omkring henne och inte bara det.
Kajsa var generalen i baklinjen som föddes på nytt som volleybollspelare och som libero. Först nu fattade hon hur man spela på den positionen på en högre nivå. Tjej med skin på näsan och så ödmjuk i sitt umgänge med alla andra. Hoppas Kajsa, att mina ord hjälpte dig i omklädningsrummet.
Andrea, Aida, Åsa Tina vara äldsta landslagspelarna. Ni har ansvarat för hela truppen, man kunde lita på Er. Det kändes trygg att ha med Er. Extra krydda var mina små stunder med Tina i bussen eller stor nyfikenhet vad Åsas kassar innehöll efter shopping – hmmmm.
Sara som försökte spela på allt, modig, smart utan några bromsar alls. Hjälpsamt och samtidigt en liten gangster med solglasögon (balkongen på Bielsko hotellet)
Till sist och inte minst Anna-panna. En tjej som imponerat på mig mycket på sistone. Har utvecklats sig enorm under resan gång men som inte tror till 100% på sina handlingar på plan och då stör det hennes spel. Stundvis spelar hon på hög internationell nivå som varvas med typisk svensk nivå. Hon behöver kontinuerligt spel mot de bästa lagen för att utveckla sitt spel.
Många personer undrar: ”Varför reser vi med landslaget och spelar internationellt när inte alla de bästa svenska spelare är med? Det kostar mycket och ni vinner aldrig.” Fick också höra att: ”Om ni inte har det bästa laget då kanske ni ska spela mot Albanien.” (för kännedom Albanien ligger på 69 plats i rankingen, lilla Sverige 108).
Genom att vi får åka till Universiaden, EM, VM- kval har vi unika tillfälle att spela mot de största volleybollnationerna i världen. Tjejerna för inspiration med sig hem om hur man spelar volleyboll på högsta nivå och kan sedan berätta i klubbarna vad krävs för att spela bättre volleyboll.
Det tillhör inte det vanliga att de stora, medelstora nationerna står i kö för att bjuda oss till internationellt spel. Tack vare vår landslagsstabs ledare kan vi matcha mot polska lag från div1 till landslaget eller spela mot Danmark. Ingen vill spela mot sämre lag, alla vill spela mot bättre och det behövs kontakter och tid för att kunna fixa detta.
Jag har aldrig hört talas om att ett landslaget byter 7-8 spelare varje år och kunna utveckla sig i den takten som övriga landslag gör i Europa.
• Är det slut på spelare i Sverige?
• Varför slutar våra svenska spelare så tidig?
Var ligger felet? Vi i Sverige är inte annorlunda än i andra länder. Vad behöver vi ledare som styr gruppen åstadkomma för att det ska fungera?
• Varför ska vi på landslagssamlingarna lära spelarna grundpositionerna, spelförståelse, läsa gameplaner från data volley och data video och mycket annat? Vad gör tränarna i klubbarna i Sverige? Är det bara vinst i den lilla Sverige som räknas, att vinna över KVK eller Lindesberg?
Självklart är det viktig men …
Vi måste tänka i andra dimensioner, inte bara vår lilla liga. Jag tror att dem flest är vinstsugna. När kommer vår tid? Vi måste samla krafter för att lyfta oss över gränser. Spelare, ledare och hela förbundet. Använda oss av moderna metoder både i träningsformer som i förvaltning av stor organisation som idrottsförbundet med externa företag som är kunniga att lyfta fram det som är bäst.
Utveckling av våra svenska spelare gå för långsamt. Fel system-tror jag inte. Jag vet, att tränarna på Volleybollgymnasiet gör ett fantastiskt jobb. Men det duger inte. För att vi ska börja konkurrera måste man träna mycket mer än 3 timmar 4-5 gånger i veckan. De flesta lag i Europa tränar 6-7 timmar per dag. Landslagssamlingar internationellt varar mellan 2-2,5 månader varje år.
Sista gången jag hade tårar i ögon var det 1975 då vann jag junior EM, och för första gången har vi slagit rysskorna. 1989 vann Sverige också över ryssar och knep EM-silver.
Jag skulle önska mig att Ni skulle kunna uppleva den känslan av volleyboll lyckan och det önskar jag Er av mitt hjärta.
När kommer vår tur?
Till slut har jag bestämt mig att skriva min syn på vår resa. Kanske inte bara det, kanske också en liten hyllning till alla tjejer som var med på denna resa.
Denna resa var annorlunda än tidigare resor men också mer intressant för mig. Hur skulle det gå? 7 nya spelare i laget är en ganska stor utmaning för tränare och hela staben.
Av flera anledningar kunde vi inte spela med det lag vi har tänkt oss från början och det ansvaret, tyvärr, måste förbundet ta på sina axlar. Som ledningsgrupp i landslaget hade vi inte tid att gråta över de som inte var här. Vi hade ett uppdrag att från 13 olika individer bygga en lag.
Jag vill påstå att detta gäng tjejer var absolut ett av dem bästa vi har haft i Svenska Landslaget. Enlig flera utländska åsikter har vårt unga Svenska lag mycket bra struktur men saknar power. Och det är kanske det, man ska ta ut till klubbarna.
För dem flesta av tjejerna var det ett första ”rendezvous” med internationell volleyboll på hög nivå. Där spela man snabbt, där servar man 80 km i timme, där man är stor, stark och äter upp den svenska snällheten till frukosten.
Jag blev mycket glad när jag hörde att flera av tjejer tyckte att det kanske är tid att ändra tänkandet i den svenska volleybollen. Många av dem hade inte den blekaste aning om hur man läser en gameplan, har aldrig korrigerat sina matcher individuellt med Data Video. Aldrig tränat så intensivt och effektivt som under denna resa.
Måste säga att våra tjejer mognade på kort tid, inte bara som spelare men också som individer. De fick lära sig att ta ansvar för sig själv och andra.
Katta har tappat under denna resa bara ett par skor och nästan medicin väskan men det tycket hon själv att det var absolut det minsta hon har gjort på jätte länge och att hon vuxit i sin ansvarsroll.
För Madde och Nellie var den resan mycket lärorik, känslomässigt, många tårar men också dos av envishet som jag tycker är bara positiv. Madde var stor profil också i Israel där en lokal fotograf vill plåta henne till varje pris, sprang runt hallen och bad om tillåtelse. Brrrrrrrrr. Hur mycket Ni två tar åt er av resan det beror bara på Er själva. Men framtiden står definitiv med öppen dörr för ER.
Freja var min joker kort i laget. Man lärt sig att hon inte är lilla Freja som hon ser ut och kunde lita på Freja när det gäller. Tjejen som utvecklas hela tiden med stor potential när hon tänker och hon fatta.
Linn är arbetsnarkoman på sin position . Hoppa till allt som rör sig i närheten av nät och henne. Tystlåten myra som dansar som galning.
Carro (som alla undrade: Varför hon är med?) visade sig vara det avgörande kortet i flera matcher. A-hahaha upplevelse för de flesta. (”annanas”). Tjejen som är nyfiken på allt som finns runt omkring henne och inte bara det.
Kajsa var generalen i baklinjen som föddes på nytt som volleybollspelare och som libero. Först nu fattade hon hur man spela på den positionen på en högre nivå. Tjej med skin på näsan och så ödmjuk i sitt umgänge med alla andra. Hoppas Kajsa, att mina ord hjälpte dig i omklädningsrummet.
Andrea, Aida, Åsa Tina vara äldsta landslagspelarna. Ni har ansvarat för hela truppen, man kunde lita på Er. Det kändes trygg att ha med Er. Extra krydda var mina små stunder med Tina i bussen eller stor nyfikenhet vad Åsas kassar innehöll efter shopping – hmmmm.
Sara som försökte spela på allt, modig, smart utan några bromsar alls. Hjälpsamt och samtidigt en liten gangster med solglasögon (balkongen på Bielsko hotellet)
Till sist och inte minst Anna-panna. En tjej som imponerat på mig mycket på sistone. Har utvecklats sig enorm under resan gång men som inte tror till 100% på sina handlingar på plan och då stör det hennes spel. Stundvis spelar hon på hög internationell nivå som varvas med typisk svensk nivå. Hon behöver kontinuerligt spel mot de bästa lagen för att utveckla sitt spel.
Många personer undrar: ”Varför reser vi med landslaget och spelar internationellt när inte alla de bästa svenska spelare är med? Det kostar mycket och ni vinner aldrig.” Fick också höra att: ”Om ni inte har det bästa laget då kanske ni ska spela mot Albanien.” (för kännedom Albanien ligger på 69 plats i rankingen, lilla Sverige 108).
Genom att vi får åka till Universiaden, EM, VM- kval har vi unika tillfälle att spela mot de största volleybollnationerna i världen. Tjejerna för inspiration med sig hem om hur man spelar volleyboll på högsta nivå och kan sedan berätta i klubbarna vad krävs för att spela bättre volleyboll.
Det tillhör inte det vanliga att de stora, medelstora nationerna står i kö för att bjuda oss till internationellt spel. Tack vare vår landslagsstabs ledare kan vi matcha mot polska lag från div1 till landslaget eller spela mot Danmark. Ingen vill spela mot sämre lag, alla vill spela mot bättre och det behövs kontakter och tid för att kunna fixa detta.
Jag har aldrig hört talas om att ett landslaget byter 7-8 spelare varje år och kunna utveckla sig i den takten som övriga landslag gör i Europa.
• Är det slut på spelare i Sverige?
• Varför slutar våra svenska spelare så tidig?
Var ligger felet? Vi i Sverige är inte annorlunda än i andra länder. Vad behöver vi ledare som styr gruppen åstadkomma för att det ska fungera?
• Varför ska vi på landslagssamlingarna lära spelarna grundpositionerna, spelförståelse, läsa gameplaner från data volley och data video och mycket annat? Vad gör tränarna i klubbarna i Sverige? Är det bara vinst i den lilla Sverige som räknas, att vinna över KVK eller Lindesberg?
Självklart är det viktig men …
Vi måste tänka i andra dimensioner, inte bara vår lilla liga. Jag tror att dem flest är vinstsugna. När kommer vår tid? Vi måste samla krafter för att lyfta oss över gränser. Spelare, ledare och hela förbundet. Använda oss av moderna metoder både i träningsformer som i förvaltning av stor organisation som idrottsförbundet med externa företag som är kunniga att lyfta fram det som är bäst.
Utveckling av våra svenska spelare gå för långsamt. Fel system-tror jag inte. Jag vet, att tränarna på Volleybollgymnasiet gör ett fantastiskt jobb. Men det duger inte. För att vi ska börja konkurrera måste man träna mycket mer än 3 timmar 4-5 gånger i veckan. De flesta lag i Europa tränar 6-7 timmar per dag. Landslagssamlingar internationellt varar mellan 2-2,5 månader varje år.
Sista gången jag hade tårar i ögon var det 1975 då vann jag junior EM, och för första gången har vi slagit rysskorna. 1989 vann Sverige också över ryssar och knep EM-silver.
Jag skulle önska mig att Ni skulle kunna uppleva den känslan av volleyboll lyckan och det önskar jag Er av mitt hjärta.
När kommer vår tur?